Någon gång, någonstans möts vi åter igen
Jag blir förföljd av sjukdomen cancer just nu.
Det är fruktansvärt tungt.
Alldeles nyss läste jag färdigt boken "Någon gång, någonstans möts vi åter igen" som är skriven av Sofie, vars son dog i cancer förra våren. Jag led så mycket med henne när jag läste om själva dödsögonblicket, men framförallt begravningen kändes för mig mest overklig. För exakt en vecka sen så förlorade en mycket nära vän till mig sin far i cancer. Ett långt lidande har fått sig ett slut. Förmodligen så var det av den anledningen det var jobbigt att läsa om begravningen, när det är dags att ta ett farväl. Min vän är en oerhört stark och en skämtsam prick, det är jobbigt att veta att jag inte kan göra någonting för att det inte ska vara så här. Usch.. Jag har sån tur så jag är frisk själv, och har en frisk familj. Det jag beklagar mig för är ingenting jämfört med vad dessa familjer gått igenom.
En annan vän till mig fick även han ett cancerbesked nyligen. Jag hoppas verkligen att han återhämtar sig, allra helst önskar jag att det aldrig hade hänt. Vi har planerat en eftermiddag på after beachen i sommar, och ingenting får hindra det! Absolut inte en skitsjukdom. Absolut inte.
En hälsning till Toss (runkis) som lämnade oss för himlen imorse. Världens gosigaste rabbit. Jag ska ta hand om din mamma, jag lovar!
Är det din bok eller Sofias? Kan jag låna den?? Skicka hit tack:-) Puss
